Favourites: “The fairies’ siege”, “Puck’s Song”, and “The way through the woods”.

I min ägo har jag en volym med Kiplings samlade verser. Jag köpte den på en bokmässa för sisådär åtta år sedan, läste en 80 sidor, och gav sedan upp när jag insåg att min engelska inte räckte. Detta i synnerhet som Kipling använder mycket av sådan där anglo-indisk vokabulär som lätt travesteras, och även om dessa ord förklaras, så gör de det endast en gång.

Nu har jag i alla fall tänkt försöka igen, och då med boken tagen i åtta portioner: Wordsworthutgåvan har inte gjort någonsomhelst egen uppdening av materialet, inte ens i de samlingar som kom ut under författarens egen livstid, så där har jag ingen hjälp utan tänker använda sidantalet.

Snabbt påminns man om vilken begåvning han var i fråga om versen. Det är takt och rim och inrim, för det mesta dessutom lätt att följa med i (när man väl förstår orden). Å andra sidan kan han vara mördande tråkig: den längsta dikten bland de där första, som möjligen var vad som till slut dödade intresset då, tar formen av en vicekung av Indiens överlämning till sin efterträdande, och för den som inte är insatt i det sena artonhundratalets indiska administration så finns inte mycket att glädjas år.

De första dikterna är ofta noveller satta i vers: unga soldater som kommer upp sig genom vacker sångröst, en ung man som sitter och väljer mellan kärleken till cigarrer och den till en kvinna, ett kompani indier som hämnas sin vita officers död. Sedan följer några med marint tema: långa, å så långa, och när man kommit dem igenom undrar man om det riktigt var värt alla dessa ord. Det påminner aningen om Taube, men denne har fördelen att ha haft kravet att hans verk skulle gå att sjunga igenom på ett par minuter, men här finns inga hinder för att bre ut sig om ett litet sjöslag mellan tjuvjägare ute efter säl i Barents hav, eller en skotsk maskinchef, eller vad det nu må vara.

Sedan börjar vi närma oss det andra av Kiplings stora teman: den om de enkla soldaterna som gör sin otacksamma plikt, som »The last of the light brigade«, om hur dessa veteraner trots att de av lord Tennyson utmålats som hjältar i en dikt som lästes av snart alla brittiska skolbarn ändå levde i armod (att den föreslagna lösningen sedan tycks vara insamlingar istället för vettiga allmänna villkor är dock en mindre fläck). Samtidigt finns »The Children«, om hur de äldre generationerna sände sina barn ut i krig och fick uppleva sanningen i Herodotus ord om vem som begraver vem i krig, och att det inte går att göra sådant ogjort.

Just pliktkänslan är också det mest sympatiska draget i det som Kipling är mest känd för att vara: imperialismens främste besjungare: han kan inte se imperialismen som ett ekonomiskt företag, utan som en slags civilisationens plikt att sprida sig själv (ett tänkesätt som fortfarande finns, även om de acceptabla arbetssätten ändrats).

Han kan också visa på oväntade drag här: Väst må vara väst, och öst öst, men hos Kipling mötas de, till synes med ömsesidig uppskattning och viss respekt. Kulturerna må vara skilda, men österlänningarna är långt från ett gäng hopplösa skurkar och lättingar av sin natur (är de det så finns det också sådana västerlänningar). Att den västerländska kulturen, i synnerhet vad gäller materiella ting ses som överlägsen är självklart, men blicken är imperialistens, inte rasistens eller ens missionärens.

Samtidigt finns dock temat med »The white man's burden«: förutom imperialismen som titeln tydligt finns också ett drag rasism som här är explicit med dess »nyfångna, sura folk, hälften djävlar och hälften barn«. Lika illa kan man läsa »The legends of evil«, om apor som klättrar ner ur träden, fångas in av lantmän och får svansen avklippt och sedan tvingas slava – vad fan skall man tro den att handla om?

Å andra sidan kan man läsa »Gunga Din«, om den indiske vattenbärare som körs med och får stryk av regementet, men som till slut ändå offrar sitt eget liv för att rädda berättarens. På samma sätt är »We and They« en enda övning i att ställa sig i någon annans skor och se att det finns mer än ett sätt att se på världen, och att det egna inte nödvändigtvis är bättre.

Den ofta citerade, vackra »Mandalay«, om den brittiske soldat som längtar tillbaks till staden, templet och flickan är typisk för ett annat tema:

By the old Moulmein Pagoda, lookin' eastward to the sea,
There's a Burma girl a-settin', and I know she thinks o' me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
"Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!"

Även om även finns dikter som framhåller Englands förträfflighet så är det betydligt vanligare med redogörelser för brittiska soldater som kommer ut, ser världen, och finner det omöjligt att återvända hem: av längtan till andra platser, eller till och med tillbaks in i armén. Det är intressanta saker, som ytterligare komplicerar bilden av Kipling.

Man kan också hålla fram »If–«, som räknar upp en massa saker som en karl skall kunna. Det är förvisso ett kraftfullt ideal som målas upp, men inte otrevligt; man skall kunna stp för det man gjort och stå ut med vad omvärlden gör, man skall kunna förlora allt, man skall vara någon att räkna med men inte självräknad. Lite av stoisk filosofi sammanfattad på en sida. Sämre ideal kan man hitta.

Mot sluteta av samlingen finns sedan mer strövers, från epigrafer i hans böcker och liknande, samt en del försök till mer sammanhållna teman: försök att skriva utdrag ur draman på blankvers, vilket inte är Kiplings styrka, även om hans Shakespeare-gröt kan vara rätt rolig, i synnerhet hans parodier på lärda kommentarer. Just den ingår också i ett försök att dikta om bilar(!) på olika tidigare skalders sätt. Inte heller det projektet är helt lyckat, fast det kan bara vara jag som inte är kunnig nog att se parodin. Mer ogrumlad är då glädjen över hyllningen till Jane Austen, vilket kanske inte är den första författare man skulle vänta sig att Kipling skulle vara förtjust i.

Av samlingens 850 sidor vers kan kanske halvannat tjog beskrivas som riktigt bra, något dussin som obehagliga, ett halvt gross som tråkiga och resten som mer eller mindre förglömliga. Inget ont menat med detta: undantaget de obehagliga torde resultatet bli liknande för vilken god men inte fantastisk poet som helst, som inte på något sätt fått hjälp av den stora glömskan att framstå i bättre (eller sämre) dager. Kipling är inte en svår poet i meningen att dikten är ogenomtränlig, men han är svår att få ett riktigt klart grepp om. Det kan dock ge lön för mödan. ( )

I'm sure it's very petty of me and that I'm missing the point as usual, but I can hardly ever get past the rum-titty-tum rhythms of Kipling's verse. That combined with the tiresome cockneyisms makes everything sounds like a music hall song. And while I like a good old knees up as much as anyone, I don't particularly want to sit down and read the lyrics to "Boiled Beef and Carrots". ( )

I love Kipling's verse. On the one hand it is stirring imperial stuff, but reading carefully he is surprisingly ahead of his time in some of his social thinking. ( )