Jag vet inte om det är en giltig slutsats, men det bestående intrycket efter att ha läst Elisabeth Manséns volym i Sveriges historia, täckandes åren 1721-1830, är att det känns som ett mycket närliggande tidevarv: sjuttonhundratalets människor skulle måhända inte omfatta alla de värden som dagens samhälle vilar (eller försöker vila på) – demokrati, jämlikhet, tolerans, fredlighet – men de skulle åtminstone kunna känna igen dem och acceptera dem på ett annat sätt än vad stormaktstidens krigiska företrädare för den i exakt mening rätta tron skulle.

Som sagt, möjligen är detta intryck felaktigt, men det hindrar inte att Manséns framställning många gångar får en att stämma in med predikarens slutsats om att inget är nytt under solen. Man läser om debatter (bara det!) om staten skall ge stöd till industrier med tveksam lönsamhet, om universitet är till för bildning eller utbildning, om konflikter mellan tro och vetande: gång på gång upptäcker man förtjust paralleller och föregångare.

På ett annat plan kanske man kan resa invändningar: för att variera en nött bild så känns det förskjutna sjuttonhundratal som boken täcker inte alltid helt självklart, i synnerhet när författaren själv ofta väljer att skriva om just »sjuttonhundratalet«, och ibland känns det som Karl Johans-tiden får komma med lite på nåder, eller inte alls: det är väl inte helt självklart att serien över huvud taget skall ta upp unionen Sverige-Norge, men här finns inte mycket om den, ej heller om den politik som kom att föras under Karl Johan (eller mycket till porträtt av honom; till och med Reuterholm får mer utrymme): det kanske får anstå till nästa volym, men man kan undra varför? Överhuvudtaget saknas ett samlat grepp om politik som sådan, och det som finns ligger faktiskt främst under rubrikerna »Krig och fred« samt »Makt och monarki« (som mest talar om personer) – förvånande när man också förstår att det finns en ambition att komma bort från en sådan syn på historien.

Mer positivt överraskande är då bildmaterialet: jag visste inte att det fanns så mycket vardagsskildringar (främst signerade Pehr Hilleström) att tillgå. Enda minustecknet här är att det vore trevligt om de bilder som finns medtagna, men på annan plats, kunde hänvisas till i kapitlet om den svenska konsten.

Konsten, ja: ett annat skäl att uppskatta sjuttonhundratalet är att det är först nu som svenskarna på allvar börjar komma med prestationer som än idag kan uppriktigt beundras: det är inte längre marscher över nyfrusna sund och besegranden av kejserliga härar som gäller, utan snarare konst, kultur, vetenskap, vilka alla ges mycket utrymme, och bidrar till känslan av samhörighet. Sverige under sjuttonhundratalet är angeläget än idag, och kommer troligen vara det framöver. ( )