Jag undrar om inte Benvenuto Cellini i sin självbiografi, med sitt uttömmande men inkorrekta namn (när boken slutar har han fortfarande ett par decennier kvar att leva), har slagit något slags rekord i skrytsamhet; den gode Benvenuto förstår inte vad saker som blygsamhet och sanningskärlek skall vara bra för när man istället kan berätta om hur fantastiskt bra på allting han själv är: han är världens bäste guldsmed, världens bäste krutmakare, konstkännare, skulptör, stridsman, ja, vad han än provar på så verkar han genast ha överträffat alla andra.

Detta vore i längden tämligen ohyggligt att läsa, om det inte vore för alla de dispyter, slagsmål och förvecklingar han hamnar i, för oavsett det att han faktiskt var en skicklig konstnär (skicklig, inte gudabenådad) så var han ohyggligt dålig på att umgås med människor: han är lättretlig och vägrar att erkänna att någon annan har rätt, har noll inlevelseförmåga, och när han därefter tar på sig mer arbete än han kan hantera så förlorar han även stödet från vem som nu för närvarande är hans patron, varför hans fiender lätt kan klämma åt honom. Vid ett tillfälle hamnar han under en längre tid i finkan i Sant'Angelo, varifrån han lyckas rymma genom det lätt serietidningsaktiga sättet att fira sig ner i sönderskurna, hopknutna lakan. Han hinner tjäna ett stort antal potentater, men aldrig tycks han riktig nöjd, och aldrig kan han acceptera att någon annan får överta de arbeten han ej själv hinner avsluta.

Till slut blir det en rätt högljudd, färgrik historia om en person man är glad att man kan titta på lite på håll, men som man nog aldrig skulle vilja träffa i verkligheten: Benvenuto kan vara småaktigt hämndlysten, som då han skär sönder lakanen för en värdshusvärd bara för att denne vill ha betalt i förskott, eller då han – för övrigt enda gången han erkänner sig ha handlat felaktigt – tvingar sin före detta gesäll att gifta sig med hans otrogna älskarinna och modell, och sedan själv är otrogen med henne. Han är en buse, med nävarna som enda konfliktlösningsredskap, och en genomskinlig skrävlare, som samtidigt är lite för dum för att inse hur dum han ibland ter sig, vilket gör att han alltid tycks genomskinlig.

Genom sitt liv träffar Benvenuto på konstnärer (vilka han nästan alla förtalar, undantaget Michelangelo, som han alltid är vördnadsfull inför), Medicéer, horor, påvar, galna fångvaktare, giftmördande skojare, kungar, kardinaler och mätresser. Även om man i efterhand så gott som alltid tycker att Benvenuto nog handlade rätt tokigt, så lyckas han dock för det mesta lura en att i alla fall tillfälligt tro att han nog har rätt. I alla fall den här gången, och när man är färdig med hans berättelse tycker man nog att världen är lite tommare utan honom. ( )