Elpënor kommer, som den yngste av männen från Ithaka, med på krigståget mot Ilion. Där utmärkte han sig inte över hövan: han skämde långt ifrån ut sig, men han var heller ingen av de större hjältarna. Efter att han överlevt strider, oense ledarskap och sjukdom, faller så staden och det är dags att dra hemåt, en resa om vars längd och omständlighet berättats många gånger förut.

Noterbart i Kyrklunds version – förutom det njutbara språket – är att den i stort sett är realistiskt: här är det inga gudar som ingriper; Polyfem är förvisso ovanligt storväxt, och nog har han bara ett öga, men han är ändå inte det minsta jättelik, och Odysseus svek är betydligt småaktigare än i den berättelse som nått eftervärlden (vilket underförstått är den lögnhistoria denne furste dukat upp), Kirke kunde visserligen hypnotisera män att tro att var svin, men inte förvandla dem, och lotofagernas makt låg mer i reströttheten hos männen än i lotusfruktens magi. Möjligen magisk var väl Aiolos gåva, men helt säkert är det inte.

Förutom denna historia får man sig i ett efterord också en analys av och historisk översikt över hexameterns användning på svenska språket; en rätt sorglig historia över ett försök att tvinga in ett för ändamålet helt olämpligt språk in ett mått som slutar med att måttet helt sprängs och inget av dess spänst återstår.

Elpënor är en dekonstruktion av de homeriska sångernas hjältemyter, med helt vanliga män i huvudrollerna, görandes vad helt vanliga män som legat tio år i fält kan förväntas göra, i synnerhet under ledning av den svekfulle Odysseus. Gillar man den typen av återberättande bör den inte missas. ( )