Jan-Öjvind Swahn (1925–2016)

Nyttan med att ha Jan-Öjvind Swahns Matens historia från A till Ö (reviderad av Edward Blom) är tämligen begränsad: om man har en levande karettsköldpadda hemma för tillagning (vilket troligen är olagligt och definitivt olämpligt), eller vill gör aladåb på braxen, då finns förvisso recept på detta (liksom förvisso på ett par mindre udda anrättningar, som flädersaft), men annars? Annars läser man för nöjet att få reda på att persiljans främsta användningsområde fram till 1600-talet var dels som segerkrans för vinnarna av de isthmiska spelen, dels som läkeört, eller hur biff Rydberg bör serveras och ätas, eller hur »landskapsrätter« är ett modern påhitt (menyn på mårtensafton är t.ex. en Stockholmsk uppfinning; även om gäss med rätta förknippas med Skåne grundade man långt fram i tiden med lutfisk, inte svartsoppa).

På tal om landskapsrätter letar man faktiskt förgäves i boken efter den bästa av korvrätter, grynkorv serverad med mos och senap, en anrättning som förvisso annars skulle ge köttstinna tyskar slag av förskräckelse. Just tysk mat är ett av de områden Blom bidragit till att fylla ut, annars har han tydligen endast rört vid boken med lätt hand – någon gång kanske man kan undra om den var alltför lätt, men så mycket har troligen inte hänt sedan Swahns egen sista utgåva, och dessutom torde utvecklingen vara sådan att man snarare behöver lägga till än dra ifrån, så om någon rätt nu definitivt försvunnit från matborden men finns kvar i boken må det väl vara hänt.

Detta är en fin bok att botanisera i: alltid lär man sig något, och den är personligt skriven så att man för det mesta även roas. Någon gång slår det över i lite väl gubbigt perspektiv, och man får inte vara blyg för personliga omdömen, men på det hela taget finns få fläckar (skulle då vara det där med grynkorven). Visste ni förresten att man förr var livrädd för makrillen, vilken snarast hade ett rykte likt pirayans av idag, och att man trodde att ett stim kunde äta upp en människa på ett par minuter?… (altro)

Sokféle fűszer létezik – a hétköznapitól a z egzotikusig terjed a választék, és mind fontos szerepet játszott az emberiség történelmében. Az utánuk folyatott kutatások során új világokat fedeztünk fel: értékük emelkedése, illetve csökkenése nyomán birodalmak virágoztak fel vagy épp tűntek el végleg, idővel pedig teljesen átformálták étkezési szokásainkat.
A fűszerek zamatos története az ízesítőszerek eredetét, valamint felhasználásuk lebilincselő elterjedését tárja fel az olvasó előtt – az ánizstól kezdve a korianderen, babéron, rozmaringon át az ürömig és a vaníliáig – anekdotákkal, receptekkel színesítve a negyven leggyakoribb fűszerről összegyűjtött ismereteket. Látványos illusztrációival A fűszerek zamatos története valóságos csemege az érzékek számára.
(moly.hu)… (altro)

Det är inte mycket i Svenska folksagor som kan anklagas för att vara direkt originellt; likt bakterier har folksagor en tendenser att spridas och mutera, plocka upp partier ur andra och förlora dem igen, och det är förvånande ofta man kan känna igen material som berättade redan för flera årtusenden sen – en av sagorna är till exempel en direkt motsvarighet till Odysseus och Polyfemos, komplett med förblindning och ljugande om namn.

Annars är det för det mesta fråga om det gamla vanliga: unga män och kvinnor som försöker få dig en prins eller prinsessa att gifta sig med, eller en moralism om att man skall vara snäll och foglig, eller möjligen bara en skabrös historia om hur klockarn fick den snåle prästen att bli givmild: för det mesta ändå rätt oskyldigt i berättandet – unga gossars högsta dröm verkar vara att sova i samma säng som prinsessor, och även om man förstår vad som egentligen avses så låter det ändå på berättelsen som det vore just sömn som avses (unga flickor på äventyr siktar dock vanligen icke på att sova hos unga män, även om huvudpersonen i »Prins Hatt under jorden« kommer rätt nära detta).

Även om man som sagt känner igen mycket så är de mer kända sagorna något muterade från den variant man är van vid, och även en historia som den om Askungen kan bjuda på överraskningar. Sedan finns det ju de som faktiskt närmast blivit ordspråk, som »Kärringen mot strömmen« och »Goddag, yxskaft!«, eller de som på andra sätt blivit kända, som raderna »spelar min lind, sjunger min näktergal?« ur »Lilla Rosa och Långa Leda«.

Alvario Tapias fina illustrationer skall också berömmas; bra teckningar, ofta med mönster hämtade från tidigmedeltida föremål, vilket passar perfekt till berättelserna och förhöjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.… (altro)