Erik Johan Stagnelius (1793–1823)

Den som idag försöker få tag på Stagnelius dikter har ett stadigt göra framför sig: de tycks inte finnas i tryck, och antikvariatsmarknaden är det lite si och så med. Därför var det med i alla fall en viss förnöjsamhet jag kunde plocka upp denna samling dikter, utvalda av Gunnar Ekelöf, trots att volymen är tunn och bara innehåller en bråkdel av den samlade produktionen.

Här får man dock en tämligen allsidig bild av Stagnelius förmåga: allt från gnostiska tankedikter (lite väl hård föda för min smak) över den erotiska och småäckliga »Till förruttnelsen« till mer konventionella alster som »Näcken«, med dess möte med naturväsendet som slutar i avbesjälning av naturen, samt den fantastiska »Flyttfåglarna«, som torde få varje nästan annan poet att se på hans arbete och misströsta: rim och takt sitter perfekt, och samtidigt framstår ordföljden som nästan helt renons på poetisk frihet. Lägg därtill en ordentligt genomförd idé, och det är svårt att inte brista ut i lovsånger:

Vi lämna med oro
de skandiska skär
Vi trivdes, vi voro
så lyckliga där.
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade trött.
Nu sträckas mot okända rymder vår flykt

Allt är förvisso inte riktigt så bra; en del av de mer grubblande materialet är måhända lite för svårgenomträngt, men när Stagnelius väl kastar av sig aldrig så lite av grubblet så är han genast en fantastisk poet, med en fantastiskt bredd och överdådig förmåga.… (altro)