Axel Odelberg

Sven Hedin satt i både Svenska Akademien och Vetenskapsakademien. Han tilldelades så många ordnar, hedersmedaljer och andra utmärkelser att han hade trillat framlänges om han burit dem alla samtidigt. Universitet över hela Europa dränkte honom i hedersdoktorat.

Ingen svensk, vare sig före eller efter honom, har nått samma hjältestatus. Han var Göran Kropp, Jan Guillou och Peter Englund i en och samma person fast tio gånger större. Sven Hedins framgång blev monumental, liksom senare hans fall från piedestalerna.

Hans kärlek till Tyskland, hans förvissning om att Ryssland hotade Europa och hans övertygelse om att han var mannen att bibringa svenskarna detta budskap satte de första fläckarna på den skinande vapensköld som blev hans då han adlades som siste svensken någonsin. Hans beundran för Hitler och aldrig sviktande stöd för Tyskland under andra världskriget berövade vapenskölden all glans och fick hjälteglorian att slockna helt.… (altro)

Adolf Hitler var långt ifrån den ende pojken som slukade den världsberömde upptäckaren Sven Hedins böcker om äventyrliga resor i Asien. Men han var den ende som blev diktator i Hedins älskade Tyskland. Med tiden kom Hitlers ungdomsidol att bli en av diktatorns största beundrare.

Hedin försvarade nästan allt som Hitler gjorde, utom judeförföljelserna. De båda männen träffades flera gånger. Deras möten tog formen av orgier i ömsesidigt smicker, alltmedan Hedins hjältegloria bleknade bort i ljuset från hans beundran för diktatorn.

Samtidigt var han i hemlighet den svenska regeringens främste informatör om hur tankarna gick i Berlin. Han ställde frågor till Hitler och de andra nazipamparna, och hans utförliga redogörelser gick med kurirpost till UD i Stockholm där de lästes med stort intresse. Inte ens krigsnederlaget och Hitlers självmord i april 1945 fick Hedins beundran att vika. I en dödsruna i Dagens Nyheter kallade han Hitler för en av världshistoriens största statsmän.… (altro)

En välskriven, lättillgänglig biografi över en mycket fascinerande person. Det har vrit en fröjd att läsa om Sven Hedins liv och värv. Och som författaren Odelberg påpekar i förordet: Hedins väldiga vetenskapliga insats har så överskuggats av hans förvirrade politiska göranden, att de hos de flesta (inklusive mig) passerat förbi utan kommentar. Jag VISSTE inte att han hade gjort så mycket för vetenskapen (främst såklart geografiskt). Däremot visste jag ju att han var nazist. Eller... var hand det? Han var åtminstone väldigt protysk i de båda världskrigen.… (altro)

Mot slutet av artonhundratalet var världskartan nästan helt färdigkolorerad. Efter Stanleys, och andras, härjande i Afrika återstod egentligen bara tre områden: de båda polerna, där det okändas vita skulle bytas ut mot snöns, och Asiens inre. En av de – nej, den – som kom att fylla i mest av detta vita var Sven Hedin. I Äventyr på riktigt beskrivs bland annat hur han vandrade genom Takla Makan, fick slut på vatten, kämpade på, stupade nästan, men lyckades finna en liten göl i en annars uttorkad flodfåra och bar vatten i sina stövlar till sin medhjälpare som kollapsat av törst; hur han upptäckte Lop nor, den vandrade sjön; hur han utforskade Tibet, samt hur han vid fyllda sextio anordnade en svensk-kinesisk forskningsmission för att i närmare detalj studera de områden han kartlagt i sin ungdom.

Hade Hedin nöjt sig med detta hade hade hans minne gått till historien som en upptäckarhjälte i klass med hans samtida Nansen. Tyvärr gjorde han inte det, utan gav sig in politikens område, där han lyckades utveckla en blandning av skarpsyn och blindhet som visade sig förödande. Han förutsade korrekt det första världskriget, och i syfte att förbereda Sveriges försvar lånade han sin penna åt Gustav V och var den som skrev borggårdstalet, den sista gången en svensk monark på allvar försökte att kapa åt sig makt på regerings och riksdags bekostnad. Detta hade väl kunnat förlåtas av eftervärlden, men sedan satsade han på den mest hopplöst tänkbara häst: han stötte Hitler. Och han gav sig inte; när Hitler till slut befriade världen från sig själv publicerade Hedin en uppskattande dödsruna.

Den bild Odelberg tecknar är märklig: Hedin var en dålig människokännare som imponerades av titlar och trodde alla om gott. Han var beredd att in absurdum skilja på person och sak. Han var fanatisk beundrare av Tyskland. Och samtidigt som alla dessa saker fick honom att falla som en fura för Hitler var han själv nästan så långt från rasist man kunde komma: han talade uppskattande om nästan alla de folk han stötte på under sina resor, han visade avsevärd förståelse för deras reaktioner på hur västerlänningar betedde sig och han tog skarpt avstånd från kolonialism när engelsk trupp invaderade Tibet.

Tyvärr är dock Odelbergs bok ganska slarvigt korrekturläst: ofta förekommer den typ av stavfel som en datoriserad stavningskontroll lätt skulle åtgärda, och vid något tillfälle får Hedin blicka tvärs över Tibet för att upptäcka ett stenröse han rest över en av sina tidigare medhjälpare. Man skulle även önskat att han ägnat mer utrymme åt Hedins författarskap; nu får man ta del av den möda som ägnas detta men aldrig resultatet, endast utdrag ur brev, dagboksanteckningar och hans politiska litteratur. Man kan även skönja en något skeptisk inställning till subjektet, påståenden om att Hedin företog visa farligheter endast i syfte att ha något att skriva om, utan att detta egentligen utvecklas. Dock är ämnet så intressant, och arbetet med det så gott, att det är svårt att inte rekommendera detta verk om en mycket märklig man.… (altro)