Britt-Mari Näsström

Nordiska gudinnor har getts undertiteln »Nytolkningar av den förkristna mytologin«. Detta uppfattar jag endast som delvis sant: visst finns det många poänger i hennes angrepp på den äldre synen på gudinnorna som varnades antingen passiva små dygdemönster eller karltokiga fnask, men oavsett vilket påtagligt sekundära typer jämfört med agerande personligheter eller uppenbarligen dyrkade gudomar som Tor och Loke, Oden och Frej. Problemet är att hon främst går till storms mot 1800-talsförfattare, och då kan hennes syn på gudinnorna vara hur nya som helst utan att det känns som en rimlig vinkling.

Nu finns det dock verkligen saker som avviker från den gängse bilden av den fornnordiska mytologin – främst det att Näsström använder sig av Saxo Grammaticus i långt högre grad än vad som är vanligt i populära framställningar, vilket omedelbart i sig innebär att Snorres relativt prydligt uppställda värld får ett par grundskott, och bilderna av främst Frigg och Freja blir genast mer komplexa. Det är dock en smula synd att detta inte diskuteras mer: för mig vore det mer intressant att få reda på varför Saxo inte används mer än att få reda på att 1800-talets göticister (som i mycket var de som formade bilden av vikingatiden och dess kultur) var ett gäng prydliga borgare med avgjord motvilja mot allt som kunde ses som snusk eller kvinnomakt; att Tegnér, Geijer och Rydberg en gång formade bilden av vikingagudarna må vara sant, men minst lika intressant vore att se varför den inte förändrats sedan dess.

Nåväl, efter det att Näsström grundligt demolerat sagda göticisters fantasier om rena nordbor och nipper till gudinnor försöker hon ge en mer uppdaterad variant, där gudinnorna kan vara minst lika aktiva och viktiga som gudarna: det är inte bara Oden utan även Freja och Frigg som kan hoppa över skaklarna, och båda dessa tycks ha ägt betydande makt. Freja var kanske lite mer benägen att ingripa i vanligt folks liv, medan Frigg framstår som någon som den högste guden måste vinna godkännande inför, även om de båda ibland glider in i varandra. Samtidigt diskuteras även andra gudinnor, som den märkliga Skade och den i hög grad självständiga Gefjon, liksom alla de halvglömda gudinnor som idag främst glädjer korsordsmakare.

Det finns några småsaker att anmärka på, som att det finns en notapparat bifogad, men en som hänvisar till sidnummer och därför troligen inte kommer uppmärksammas av läsaren förrän denne är klar med boken. Näsström lägger sig också för det mesta på en lämplig nivå för populärvetenskap, men ibland får hon akademikerspatt och sätter ut asterisker framför »Njärd« för att markera att detta är en rekonstruerad namnform (eller kanske snarare en rekonstruerad gudinna) som inte återfinns i primärkällor eller använder någon fackterm, likaledes utan förklaring. Jag förstår inte heller riktigt de referenser som ges till Afrodite, som framställs som någon slags gudinna för den kyska kärleken, vilket inte direkt stämmer med min bild av henne.

På det hela taget är Nordiska gudinnor dock en mycket läsvärd bok, även om det kanske inte är riktigt är av de anledningar författaren hade i åtanke vid skrivandet. Den som är intresserad av nordisk mytologi bör absolut inte missa chansen att få se den ur måhända ovana perspektiv.… (altro)