Det lättaste sättet att karaktärisera Sönder och samman är att kalla det en bok om det fragmentariskas kraft: fragment som skapats medvetet, som i T.S. Eliots Det öde landet eller Lichtenbergs kladdböcker, eller av det opålitliga minnet, som de fragment av Archilochos dikter som meddelats eftervärlden. Mest är det fråga om den förstnämnda typen, ty den är långt vanligare att råka ut för.
Grundidén är enkel: även om hela texten till ett verk skulle finnas bevarat, så innebär inte det att alla de tankar som författaren bar på finns. Ett sådant verk vore dödfött: läsaren kan inte ta med sig något, och de enda verk som skulle klara en sådan brist på meddiktning vore möjligen de facklitterära. Författaren måste istället lita till läsarens möjlighet att uppfatta det outtalade, eller att själv fantisera fram något sådant: det må sedan vara genom att känna igen en allusion eller att uppfatta en kärleksdikt som handlade den om ett möte med en älg. Detta motiverar alltså litteraturvetenskapen som sådan: det går alltid att hitta alternativa tolkningar, och tolkningar av skaer som ingen tänkt på förut.
Förutom de ovan nämnda författarna, som är de som ägnas mest utrymme, ges också plats åt bland andra Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman, P O Sundman, Olof Lagercrantz och Niklas Rådström, Donald Rumsfeldt och S A Andrée: deras skrifter eller, som i de båda senare fallen, deras missbedömningar. För det mesta är kritiken av ett sympatiskt slag: inte alltför högtravande, inte alltför närgånget, aldrig i närheten av att döda andras upplevelser – även om jag undrar om alla författare skriver på ett så intensivt sätt som Lundqvist tycks läsa, där allt tycks genomtänkt, kanske inte som en del av en stor helhet, men i alla fall som en skärva.
Närmast läser han i alla fall Det öde landet: där ägnas många sidor åt den minsta skiftning i texten. Har man inte läst dikten blir det lätt lite väl uteslutande, vilket också Lundqvist tycks ha insett och därför bifogat den som appendix – vilket dock inte ges besked om förrän essän är över. Och då är det så dags: det sämsta tillfället att läsa en bok för första gången torde vara direkt efter att ha läst kritik av den, ty då är risken stor att man främst ser det någon annan tidigare sett (något Lundqvist genom Lichtenberg redan utfärdat starka varningar för).
Jag har inte läst ett enda av de verk som Lundqvist mer ingående diskuterar (något som ägnas lite kortare utrymme har dock hunnits med), men tack och lov gjorde detta ingenting: genom flitigt citerande och god stil går hans tankar ändå fram, och i något fall lyckades han även väcka intresset för egen läsning. Det skall villigt erkännas att Sönder och samman inte är den absolut bästa kritik jag läst, men den är än mindre den sämsta.… (altro)
Questo sito utilizza i cookies per fornire i nostri servizi, per migliorare le prestazioni, per analisi, e (per gli utenti che accedono senza fare login) per la pubblicità. Usando LibraryThing confermi di aver letto e capito le nostre condizioni di servizio e la politica sulla privacy. Il tuo uso del sito e dei servizi è soggetto a tali politiche e condizioni.
Grundidén är enkel: även om hela texten till ett verk skulle finnas bevarat, så innebär inte det att alla de tankar som författaren bar på finns. Ett sådant verk vore dödfött: läsaren kan inte ta med sig något, och de enda verk som skulle klara en sådan brist på meddiktning vore möjligen de facklitterära. Författaren måste istället lita till läsarens möjlighet att uppfatta det outtalade, eller att själv fantisera fram något sådant: det må sedan vara genom att känna igen en allusion eller att uppfatta en kärleksdikt som handlade den om ett möte med en älg. Detta motiverar alltså litteraturvetenskapen som sådan: det går alltid att hitta alternativa tolkningar, och tolkningar av skaer som ingen tänkt på förut.
Förutom de ovan nämnda författarna, som är de som ägnas mest utrymme, ges också plats åt bland andra Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman, P O Sundman, Olof Lagercrantz och Niklas Rådström, Donald Rumsfeldt och S A Andrée: deras skrifter eller, som i de båda senare fallen, deras missbedömningar. För det mesta är kritiken av ett sympatiskt slag: inte alltför högtravande, inte alltför närgånget, aldrig i närheten av att döda andras upplevelser – även om jag undrar om alla författare skriver på ett så intensivt sätt som Lundqvist tycks läsa, där allt tycks genomtänkt, kanske inte som en del av en stor helhet, men i alla fall som en skärva.
Närmast läser han i alla fall Det öde landet: där ägnas många sidor åt den minsta skiftning i texten. Har man inte läst dikten blir det lätt lite väl uteslutande, vilket också Lundqvist tycks ha insett och därför bifogat den som appendix – vilket dock inte ges besked om förrän essän är över. Och då är det så dags: det sämsta tillfället att läsa en bok för första gången torde vara direkt efter att ha läst kritik av den, ty då är risken stor att man främst ser det någon annan tidigare sett (något Lundqvist genom Lichtenberg redan utfärdat starka varningar för).
Jag har inte läst ett enda av de verk som Lundqvist mer ingående diskuterar (något som ägnas lite kortare utrymme har dock hunnits med), men tack och lov gjorde detta ingenting: genom flitigt citerande och god stil går hans tankar ändå fram, och i något fall lyckades han även väcka intresset för egen läsning. Det skall villigt erkännas att Sönder och samman inte är den absolut bästa kritik jag läst, men den är än mindre den sämsta.… (altro)