Elmer Diktonius (1896–1961)

Introduktion

En författares yttre liv och yttre människa stämmer inte så ofta överens med hans verk. Det gäller i hög grad i fråga om Elmer Diktonius (1896-1961), åtminstone för hans medelålder. Jag tycker i alla fall, att livsomständigheter och personlighetstyp ger värdefulla komplement till en författares texter, och inte heller några ord om Diktonius' yttre person kan vara bortkastade i en biografisk snabbteckning.

Det vanliga ungdomsporträttet av Diktonius visar en både vek och bestämd uppsyn, försedd med pincenez. Senare blev han bredare och lade bort glasögonen. För min del såg jag honom första gången omkring 1936, när han alltså var fyrtio år. Diktonius var en kort, närmast liten karl, och hans konturer var ganska runda. Han gjorde ett stillsamt, tämligen saktmodigt intryck, han brukade tala enstavigt och sparsamt, ja, nästan grymtande, och aldrig i onödan. Var det i någonting i ett samtal som inte föll honom på läppen kunde han med ens bita till, mycket bestämt, men lika kort och lakoniskt. Det var ingen konst för honom att göra veterligt vad han tyckte, men mestadels nöjde han sig med att ackompanjera andra.

Han gick med korta, lite trippande steg och tyckte om att klä sig i brunt: brun kostym, bruna skor, brun filthatt. Helst rörde han sig sävligt. Han var inte nervig, inte rastlös, och och han rökte hellre den lugna pipan än den nervösa cigarretten. Han tyckte om att sitta i solen, och han tyckte om att ha en katt i famnen. Han var en bokslukare som måste ha en bok om dagen att avverka.

Det finns alltså en framtoning av trygghet och trivsel i bilden av Diktonius, och det var väl någonting som han avsiktligt odlade hos sig själv, ett slags stöd som han behövde efter många och långa år av besvärligheter. Mönstret för tillflykten hade han nog hemifrån.

Diktonius kom från ett lyckligt, småborgerligt hem.,Hans far var bokbinderifaktor i Helsingfors, en man som han hela livet mindes med beundran och vördnad som en genomhygglig, humoristisk människa med god sångröst och läsintressen. Han var nära bunden också vid modern, som stödde honom på många sätt när han hade det trassligt långt in på 20-talet. Båda föräldrarna härstammade från norra Nyland eller södra Tavastland, gränsmarker mellan svenskt och finskt i forna tider. Diktonius' hemspråk var svenska, men han var tvåspråkig ända från barndomen. Hur det egendomliga tillnamnet har uppkommit har ingen hittills förklarat.

Fadern dog när Elmer var sexton år, och han måste sluta skolgången i läroverket. Då hade han visserligen redan skolkat en tid och hellre övat sig att spela fiol (en farbror hade lärt honom grunderna). Det var musiker han skulle bli, tänkte han. Han lärde sig teori på stadens musikinstitut, ett slags fritidsakademi, och kunde sedan tjäna en slant på att föra sina kunskaper vidare och ge lektioner. Som kompositör kom han ända till konsertstadiet: solosånger samt stycken för violin och för piano. De ansågs inte lyckade. Med musiken blev det inte som han tänkt sig; en kortfattad beskrivning står att läsa som inledningsdikt i sviten "Stora och lilla jag"-

Men när han började skriva fanns det musikaliska kvar. På form och rytm höll han styvt i sin lyrik. Inte bara rytmiskt och klangligt är det musik i hans dikter, utan också i en striktare formell mening, i taktfötter, i pausering, i synkoper, för att inte tala om att några av hans diktsviter har en rent sonatmässig eller symfonisk satsindelning. Likaså växlar hans lyrik i uttrycken på ett sätt som kan beskrivas med musikaliska beteckningar som forte och pianissimo, eller largo, andante, allegro och vivace. Det är helt tydligt att han har tänkt i sådana banor.

Egendomligt nog var det via musiken som Diktonius fick både sitt politiska och sitt litterära engagemang. En av hans elever blev, år 1915, den socialdemokratiska lantdagsmannen Otto Ville Kuusinen, som då var 31 år gammal, elva år äldre än sin lärare. Vänskap uppstod, och man diskuterade mycket annat än musik. Kuusinen hade skrivit en del lyrik, Dikionius likaså, och med sina klara linjer i estetiska frågor kunde Kuusinen urskilja, precisera och hjälpa fram Diktonius' litterära begåvning. Ännu inbördeskrigsåret 1918, då de båda befann sig i Helsingfors, Kuusinen som medlem i den röda regeringen, höll denna vänskap kontakten, och också in tid efteråt, då Kuusinen befann sig i landsflykt och startade sin politiska karriär i Sovjet.

Det var Kuusinen som hjälpte Diktonius att debutera. Min dikt, en samling aforistika och expressionistiska dikter, kom ut 1921 i Stockholm på ett tillfälligt vänsterförlag. Själv var Diktonius också utomlands, i Paris och London, dit hans vänstervänner hade bekostat en studieresa för honom. Den har avsatt många spår i hans tidiga poesi.
Diktonius reste hem igen år 1922, och det var först nu som han tog del i det litterära livet i Finland och blev personligt bekant med de övriga finlandssvenska modernisterna, i första hand med Hagar Olsson i Helsingfors, snart också med Edith Södergran i Raivola. Han försörjde sig nödtorftigt som frilans med recensioner och andra artiklar, gifte sig 1923 med en ung sångerska som han ett par år senare följde till Paris. Den resan slutade illa, med skilsmässa, nersupning och svält, och det var med knapp nöd som han räddades till livet igen.

Åren 1922-27, kort före och omkring trettioårsåldern, är Diktonius' kris- och mognadstid. Han överger revolutionstron han söker efter och återfinner - också utomlands - den djupa kontakt med jorden-naturen som hade grundlagts hos honom redan i hans barndomssomrars Nurmijärvi. Och för det tredje blir spriten en ny ödesfaktor i hans liv.

Hans ungdomstid var kort och händelsefylld, medelåldern blev något längre och lugnare, sjutton, arton år lång. Diktonius gifte om sig 1929 och fick småningom en fast punkt i livet bosatt i Grankulla, en villastad utanför Helsingfors. Där, och om somrarna i Nurmijärvi, skrev han de flesta av sina bästa böcker. Men han åldrades tidigt, och i slutet av 50-talet sjuknade han definitivt. Han var svårt åderförkalkad, han blev allt stummare. På sextioårsdagen i januari 1956 var han ännu hemma, men då sade han inte längre ett enda ord till de vänner och bekanta som kom och uppvaktade honom. Kaffebordet stod dukat, ett notställ med violinnoter stod i en vrå, fiolen hängde sedan länge oanvänd på väggen, det var vintersol och blommor och en vänligt sorgsen stämning i rummet. Diktonius själv gick omkring, nickade och smålog, kände igen sina gäster, drack en kopp kaffe med dem, lyssnade på vänliga haranger, men teg. Bland presenterna fanns en bok som var specialinbunden i fin grårandig kattpäls, och den smekte han med handen och visade fram. - Några år senare, när han redan vistats en tid på sjukhus i Nickby, blev han autistisk, helt sluten i sig själv, reagerade inte längre på tilltal, ville inte äta och inte stiga upp, och dog till slut, i september 1961. Men varken det triviala eller det tragiska i en stor diktares liv är mer än en bakgrund till hans insats och verk. Ändå kan man nog hävda att Diktonius' poesi återspeglar hans levnadslopp i dess huvuddrag. Ungdomshettan lyser och glöder i Hårda sånger och Stenkol, ofta i manifestationer av kraft och aggression: rovdjur river och sargar, vågor ryter, stormar brakar, "översvämningar jordbävning vulkaners' eruptioner. Mera rött på himlen, mera trasiga svarta moln!" Revolutionstanken och revolutionsproblematiken får stor plats i Stenkol och ännu i den säkrare, mera avklarnade samlingen Stark men mörk från 1930. Så börjar småningom andra slags naturbilder och en annan livsreflexion ta överhanden i hans lyrik, ett slags kraftladdad ro, largo: havets dyning som långsamt häver sig och "lullar vraken till ro", skogens "lummigt breda brus", hav av blommor och fågelsång om våren, inte som idyller utan som gestalter av goda makter och ett trots - allt mot krig och våld. Också hans egen förvirring och förstening finns med i den sista diktsamlingen Novembervår, i de gripande dikterna "Oden" och "Förvittrad sfinx". - Allt bär omisskännligt hans signum. Det är en lyrisk stil, enkel och slagkraftig, som har påverkat många.

I svensk diktning hör Diktonius till märkesgestalterna. Han är en av förnyarna från modernismens genombrottstider. Som språkkonstnär är han självsvåldig, men det är ett noga kontrollerat självsvåld. Han godkände inte allt han skrev, men han filade sällan på sina dikter; de skrevs relativt spontant, och blev de inte genast bra i hans tycke kasserade han dem, eller tog dem inte med i sina böcker. Det finns en hel del oomtryckt dikt av honom i tidningar och tidskrifter, utöver det som Jörn Donner hjälpte honom att bärga 1954 i Ringar i stubben; men det är med all rätt en bok som den nu föreliggande ändå kan kallas Samlade dikter. Därmed har författaren själv fått sista ordet.

Thomas Warburton… (altro)