Margreta de Grazia

De Grazia’s slim volume makes for an easy, though not always engaging, read. In it, she deconstructs scholarship that reverentially places the playwright at the centre of his works. On challenging established scholarship de Grazia has form; her Shakespeare Verbatim (1991) also pushed against concepts then seen as central to Shakespeare studies. In some ways, her new book is heir to the earlier one. But what makes Shakespeare Without a Life particularly timely is de Grazia’s reappraisal of the First Folio and the question she asks: were the generations following its publication as preoccupied with the life and sanctity of Shakespeare as modern scholarship tends to be? Her conclusion: they were not.

To make her case, de Grazia illustrates the lack of ‘biographical impulse’ in early Shakespeare collections; both the first and second folios contain no more than brief and elegiac notices on Shakespeare. The plays, too, are detached from their author, compiled by genre rather than date of writing. Her conclusion is that the play was the thing. Following the death of the author, early Shakespeareans focused solely on the works. The case de Grazia makes is a compelling one; this reader was certainly convinced.

Read the rest of the review at HistoryToday.com.

Lubaaba Al-Azami is postdoctoral fellow at the University of Liverpool and Founding Editor of www.memorients.com. First Encounters: How England and Mughal India Shaped the World is forthcoming from John Murray.… (altro)

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.… (altro)