Torben Brostrøm (1927–2020)

Som tidigare här har omnämnts har Nordiska rådet utkommit med en bok, som trots att den inte riktigt är villig att pränta ner ordet, nog inte kan kallas annat än ett försök till en kanon. Nu har jag läst den. Som jag skrev senast kan man naturligtvis inte förvänta sig att en 700-sidors bok som skall täcka in dansk, finländsk (inte finsk! boken utgår från landsgränserna, inte språket), färisk, grönländsk, isländsk, norsk, samisk, sv ensk och åländsk litteratur skall kunna göra annat än att skrapa på ytan; som bäst kan man hoppas på att täcka in det mest relevanta. Gör man då detta? Själv är jag bara nog bevandrad i svenskspråkig litteratur för att kunna svara på frågan där, och då måste jag nog säga ett bestämt »nja«.

Naturligtvis har man fått med de som absolut inte kan gås förbi: Bellman, Strindberg, Lagerlöf, kanske även Almqvist bör räknas dit, liksom ett någorlunda intelligent urval av de närmast under. Ändå känns det något skevt. Jag ifrågasätter egentligen inte att Bellman får äran av att representeras av två av sina verk, det är han originell och viktig nog för. Märkligare är då att även Gunnar Ekelöf fått med två alster. Om jag hade valt hade han troligen uteblivit helt; för mig finns det andra, mer relevanta författare att ha med – Geijer, Ferlin och Moberg lyser med sin frånvaro. Dessutom kan man undra varför man i hela fridens namn skall ha med en svensk variant av visan om Ebbe Skammelsson, när man har tagit med en dansk som bara är ett fåtal strofer kortare men annars är nära nog en kopia. Där hade man istället kunnat ha med Biskop Thomas frihetsvisa. Tycker man att det är opassande med en visa som i grund och botten argumenterar mot unionskungens makt så finns det ju betydligt mer opassande inslag i en av de grönländska texterna.

Än värre är dock att man uteslutit svensk litteraturs kanske främsta företrädare, som mer än de flesta kan sägas vara kanonisk: Astrd Lindgren. Förvisso kan hyllningskören till henne ibland tyckas gå upp i falsett, men om man skall sammanfatta svensk litteratur ser jag inte hur man kan gå runt henne, speciellt om man bedömer Andersen och Asbjørnsen och Moe som gott material. På liknande sätt förstår jag inte hur man, om man nu har några som helst aspirationer på att sätta samman en kanon, kan välja att inte låta Runeberg representeras av Fänrik Stål. På gott och ont är det kanske den mest kanoniska text som finns i Norden.

Så, om jag bara kan komma med kvalificerad kritik mot det svenskspråkiga urvalet, finns det då inget att säga om det övriga? Tja, angående det norska undrar jag vart Bjørnstjerne Bjørnson tagit vägen – eller mer allmänt, varför ingen av nationalsångerna är med. Annars vet jag inte om jag direkt saknar något. Däremot så hittade jag här en hel del positiva överraskningar: för det första att man tagit med psalmer. Även om detta kan tyckas hemskt i dessa tider då allt som har med alltför specifik religion (läs: kristendom) att göra är något som minoriteter bör skyddas från, så är de en stor del av kulturarvet. Det svenska bidraget i klassen är väl en av de mest oförargliga man kan tänkas sig, trots att den skrev under ortodoxins glansdagar: Kolmodins Den blomstertid nu kommer. Annars tycks tvånget att ha med något från varje språkområde till viss del ha kunnat göras om till en dygd: de färiska bidragen gav i alla fall mig en fördjupad bild av livet på dessa vindpinade öar, de grönländska fyllde i profilen hos min inre bild av inuiterna, och på motsvarande sett skedde med de åländska. De samiska berättelserna var något av en besvikelse i jämförelse, och var antingen mer personliga eller alltför korta för att ge motsvarande bild.

Så långt urvalet. Hur var då själva läsupplevelsen? Till att börja med, så var det faktum att flera av texterna bara var på norska eller danska ett stundom irriterande, men ändå överkomligt problem. Det medföljande gloshäftet har kanske en smula underliga prioriteringar (vissa av de ord jag undrade över fanns inte med, andra som jag lätt tolkade fannns), men det hela löpte ändå ganska smidigt. Vad gäller frågan, om aptiten väckts för att läsa mer av några författare, så blir det väl ett »nja« igen. De två som var mest intressanta var Saxo och Kirkegaard, men vad gäller författare jag inte hört talas om, och funderat på, tidigare är det svårare. Laxness och Hamsun är väl de som kommer närmast. Nej, det jag känner att jag fått störst glädje av ur boken är nog ändå ett lite större mod att prova på grannspråken. Med ett lexikon till hands skall det nog gå. Och då är nog i alla fall nordiska rådet nöjt.… (altro)