Werner Bergengruen (1892–1964)

Jag har varit i Tallinn en enda gång, ett snabbt besök över en helg i december, som inte gav mycket tid för att bese staden, och i synnerhet inte dess begravningsplatser (eller, snarare: före detta begravningsplatser). Idag, efter att ha läst Werner Bergengruens Döden i Reval, känns detta lite som en försutten chans: att få se den försupne hertigen de Croy, förloraren vid Narva, eller platsen för det härbre för skendöda som förvandlades till horhus, eller det lilla hus som en sörjande änkling uppförde för att varje söndag kunna tillbringa ett par timmar vid sin hustrus grav framstår idag som lockande.

Av dessa, samt de övriga döda som berättas om, är jag förvisso endast säker på att hertigen de Croy funnits i sinnevärlden: att det verkligen i Tallinn funnits en gammal dam som klädd i gult ledde varje begravningståg, eller en kaptenshustru som styrde sin man och hans besättning med järnhand, och när hon dog till sjöss stoppades i en tunna brännvin som sedan konsumerades under `hemresan, eller en stationär vagabondstyp som en gång sökte sin tillflykt till en säng där en död kvinna låg och sedan bevistade hennes begravning må väl var för sig bära det sannolikas prägel, men att alla dessa personer skall ha bebott samma stad, och i vissa fall känt varandra åtminstone till utseendet

Titeln har dock två betydelsetunga ord; det är således inte bara döden och vad människor gjort i dess närhet som är temat, utan även Tallinn, speciellt under 1800-talet; en kosmopolitisk Östersjöstad, där det bor ester, tyskar, ryssar och en och annan svensk, varifrån man seglar ut på handelsresor på världshaven, eller bara tar en snabb tur till Stockholm och hittar sig en hustru, där folk gravsätts i tysk-luteranska, mosaiska, rysk-ortodoxa, reformerta eller katolska begravningsplatser, och där livet fortsätter i hjulspår som gnagts fram under århundraden. Detta är Baltikum före världskrigens folkfördrivningar, innan staden bombades och utsattes för kommunisternas nypor – av de platser som skildras, så har Nikolaikyrkan förstörts, restaurerats och gjorts till museum, medan Ziegelskoppels kyrkogård användes av Röda armén, och numer blivit en park.

Författaren låter dock själv oss förstå att mycket av vad han skildrat skattat till förgängelsen redan innan Stalin tog makten: originaltiteln har en dubbeltydighet som kanske bättre skulle framkommit om den översatts till det mindre välljudande »Revals död«. I efterhand framstår detta dock som en onödig ironisk grimas när boken ändå redan excellerar i sådant.… (altro)

Der Tod von Reval is a collection of short stories about death and Tallinn (Reval is an older German name for the city). It starts off with the long, but true story of the Duke of Croÿ, who died in debt as a war captive in the city and is refused burial, only to have his mummy become a major tourist attraction. Another favorite is "Schneider und sein Obelisk" ("Schneider and his Obelisk") in which a series of husbands and wives are buried around an obelisk. There's also the story of a doctor who worries about people presumed dead and buried alive and leaves a bequest to found a hostel for them near the cemetery, the tale of an Estonian fisherman who finally finds a use for his no-good drunk of a wife one winter, and a warning about the dangers of Grappa.

But my all time favorite is "Die gelbe Totenvorreitersche" ("The Yellow Funeral Procession Leader") where the widow of a soldier in the Russian army who died on a far off front in the Caucasus or Turkey, decides to repay whomever buried her husband by leading every funeral procession regardless of ethnicity or religion to the final resting place. She wears a yellow jacket because it is what she had, being a poor widow, but in time it becomes her trademark. But when it's her turn to go to the cemetery, who will lead her procession?

Unfortunately, this book never seems to have been translated into English, which is a shame, because it is one of my absolute favorites. But if you read German, it's definitely worth seeking out.


Quote of the Book: "Der Obelisk hatte, wie es ja der Natur eines Obeliskes entspricht, vier Seiten. Wäre das Grabmal ein Dekaeder oder ein Dodekaeder oder sonst ein Polyeder gewesen, so müsste diese Geschichte wohl noch lange forterzählt werden." (p. 133)

"The obelisk had, as is the nature of an obelisk, four sides. If the grave marker had been a decahedron or a dodecahedron or a polyhedron, then this story would probably still have to be continued for a while."… (altro)