Del två av Den svenska litteraturen, täckandes 1830-1910 var förvånansvärt tråkig. Jag menar, om man lyckats skriva om religiösa dramer från 1600-talet utan att jag somnar borde man väl kunna göra detsamma när man har författare som Strindberg, Lagerlöf, Söderberg och Fröding, för att bara ta de mer uppenbara exemplen, att behandla. Men nej, av någon anledning tar alla numer halvt bortglömda småheter över boken, och istället för Almqvist, Rydberg och Runeberg tycks det vara obskyra åttiotalister, romanpionjärer och den sabla Heidenstam som skall föras fram. Och så Hjalmar Bergman, en författare jag inte förstår storheten hos men de tycks vara djupt imponerade av.

Inte ens Sven Delblancs små sidotexter roar på samma sätt.

Nej, det här verkar barka åt den tråkiga typen av litteraturhistoria som tar den senare delen av namnet på för stort allvar och inte riktigt förstår sig på att själva praktisera den förra. ( )