First time reading Chuck Klosterman. Book is unlike any I've read. He tackles an interesting topic with unusual insights and crisp, entertaining yet analytical writing. Klosterman finds a wide array of villains to analyze -- from The Eagles to Joseph Stalin. If I one criticism of the book I suppose sometimes it's a little too erratic with a couple of chapters. I thought they could have stood alone as magazine essays but didn't really hand together with other parts of the book. Nothing that should keep you from reading this one. I strongly recommend. ( )

For reasons I probably don't have to articulate, I feel like I should not like Klosterman or this book. But I loved it, I love the subject, and I couldn't put it down. I am weak? ( )

Pretty funny book, but the last chapter is the clincher for why this is 5-stars. I won't ruin it for you. ( )

It's not about the kind of villains you're probably thinking of, except for the one token chapter about Hitler, but spends more time on the public figures decried widely in the 1980s and 1990s, a few from this century. Even though I lived through that time, it had the effect on me of thinking "oh yeah, I haven't thought about him in a long time" or misremembering the particulars of what made each particular one so vilified. It isn't so much about the motivations these people had but the reason why the public perception of the villain's worldview makes them so despised, more about mass psychology and less about criminal psychology. The author is also interested in why certain individuals who have performed similar acts as others are not treated as villains in the same way. It isn't really a how-to guide on avoiding being considered a bad person, or even on how to get yourself noticed as a bad person, but more a series of meditations on different aspects of the phenomenon. ( )

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad. ( )